En novell till skolan.
sista delen, igår
del 11
Jag låg i sängen och var nyvaken. Slängde en blick på klockan, 12.37. jag slöt ögonen igen. Det hade gått några dagar efter förhöret och jag hade inte pratat med Lissa mer än när hon kom hit för några dagar sen med mina skolböcker och hon frågat om hur jag mådde och så.
Hon förstod nog att det var något jag höll undan för henne men jag kunde inte berätta. Det var för hennes egen skull.
Jag vaknade upp av att dörrklockan ringde ute i hallen. Mamma får öppna. Tänkte jag men hon är inte hemma, hon började jobba igen dagen efter jag kom hem från sjukhuset.
Det plingade igen och jag drog mig motvilligt upp ur den varma sängen och började gå mot dörren. Jag hade bara på mig min mjukisshorts och en t-shirt som jag brukar sova i, inget smink och håret i en hög hästsvans.
När jag öppnade dörren stod jag som förstenad. Jag kunde inte röra en fena.
Utanför dörren stod Alex.
Vi sa inget, han bara kollade på mig och jag på honom.
”hej… ” sa han och tittade ner nästan som om han var blyg fast jag såg att det inte var det utan för att han skämdes. Såren i mitt ansikte var långt ifrån borta och jag var alldeles blåslagen.
del 10
Jag sa inget utan lät henne styra vägen, det var bäst så när hon var på det här humöret.
Varken jag eller Lissa sa något. Jag hade glömt att Alex gick bakom oss tills han äntligen sa något. Han hade nästan inte sagt något på hela vägen och när han hade sagt något var det alltid riktat till Lissa.
”Det börjar bli mörkt Lissa, vi måste gå hem.” vi stod utanför uppgången till mitt hus.
Lissa kramade om mig hårt och länge, ingen sa något, vi bara stod så tills det var dags för mig att gå in.
del 9
”Kan vi gå hem? Jag är lite trött.” sa jag och flyttade blicken från Alex till Lissa.
Jag trängde fram ett falskt leende som jag hoppades såg äkta ut.
”visst.” Hon tog min hand i sin och vi började gå. Alex följde efter några steg bakom oss.
Yrseln började komma tillbaka eftersom jag hade lite blodförlust och hjärnskakning. Men inget farligt så jag hade fått fara hem från sjukhuset. Jag skulle bara vial några dagar nu.
Jag tvärstannade och satte händerna för ansiktet. Lissa tittade förskräckt på mig.
”vad är det? Varför stannade du?” hon flyttade på lite hår som hängde ner i mitt ansikte.
”jag blev bara lite yr, det var allt. Det är okej, vi kan fortsätta gå nu.” Vi gick vidare och kom fram till ett övergångställe.
På andra sidan stod nästan hela klassen. De tittade på oss. Ingen av dem visste vad som hade hänt mig. De hade tystnat när vi kommit och nu stod de och glodde, på mig.
”är det okej?” frågade Melissa och drog lite i min arm.
Jag sa inget, jag bara kollade på dem och sen ner i marken.
Lissa släppte min hand och gick över vägen till de andra.
Man kunde se på Lissas rörelser med armarna att hon började bli upprörd.
Samtalet pågick inte så länge utan hon var snabbt tillbaka.
”Vi tar en annan väg.” sa hon samtidigt som hon stoppade in sin arm under min och började gå åt andra hållet.
del 8
Lissa stod utanför och väntade på mig. Hon kramade om mig så for jag öppnade dörren. Vi stod så länge och jag lät tårarna rinna vilt.
Jag hade gråtit mycket sen händelsen. Hade varit med Lissa hela tiden. Utom när hon varit i skolan.
Jag var för skada för att gå till skolan. Sen kände jag mig inte heller redo att gå till skolan. Träffa han. Jag var inte redo. Inte än.
Sen såg jag honom komma mot oss. Lissa såg honom inte eftersom vi fortfarande kramades och hon stod med ryggen mot honom. Alexander.
Han kom närmare och jag drog mig ur Lissas grepp och torkade tårarna. Hon vände sig om och såg sin älskade bror närma sig.
Hon kramade om honom när han kom tillräckligt nära.
Jag hade fällt ner blicken i marken. Ingen sa något. Jag kände att de väntade på att jag skulle titta upp eller säga något.
Jag tittade upp. Han stod rakt framför mig och tittade på mig.
Hans ögon spärrades upp när han såg hur jag såg ut i ansiktet. Jag såg skammen i ögonen och sorgen även en liten gnutta förvåning.
Ingen sa något på en stund och den pinsamma tystnaden blev bara ännu mer pinsam.
nu kommer del 8. enjoy.
del 6/7
Jag drogs ur min tillbakablick när Jocke sa mitt namn. Jag tror att han hade sagt det några gånger nu för han lät frustrerad.
Det hade bara gått några sekunder sen jag lyssnat men i tankarna var jag flera timmar bort.
”vad är det?” frågade han och jag såg oron i hans blick.
Jag ignorerade hans fråga.
”tyvärr kan jag inte hjälpa dig. Jag såg inte vem det var. Han hade rånarluva på sig och svarta kläder. Sen slog han mig medvetslös. Förmodligen så fortsatte han slå mig efter att jag blev medvetslös med tanke på alla sår i ansiktet." Jag tystnade och väntade på att han skulle säga något. Men han sa inget.
Efter några sekunder suckade han till och ställde sig upp.
”jaha, vi får nog boka in ett nytt möte senare. Du kanske kommer på något. Ögonfärg, kroppsbyggnad eller vad som helst.” Han vände som om och gick ut.
Jag satt kvar vi bordet och kände hur tårarna som jag försökt hålla inne under hela förhöret. började rinna nerför mina kinder.
Hur skulle jag klara det här?
okej, inte speciellt lång, men eftersom den inte är helt klar och jag har inte så många sidor kvar av det som är skrivet så kommer delarna bli lite kortare:] enjoy!
del 4 och 5.
Ilskan bubblade upp i hans ögon, glansen som jag tidigare hade sett var nu borta. Det fanns bara ilska och hat i hans ögon.
Rädslan blev nästan outhärdlig, jag var så rädd att jag inte kunde röra på mig.
Jag såg knytnäven innan jag hade hunnit förstå vad han gjorde.
Smärtan i kinden när han träffade var försvagad av min rädsla. Jag sjönk ihop på golvet och kände tårar rinna nerför mina kinder. Inte för att jag var skadad( jag kunde inte känna något nu. Det skulle nog göra mer ont efteråt) utan på grund av rädslan jag kände för Alex.
Han stod bara och kollade på mig utan att röra en min, samma ilska i blicken som uppstått tidigare.
Jag snyftade till och då, i en ända snabb rörelse spakade han mig i magen. Han spakade flera gånger och jag hade lagt mig ner på golvet i fosterställning.
Sparkarna fortsatte och det kändes som om det här aldrig skulle ta slut, inte innan jag dog.
Han tog tag i mina armar och drog upp mig tills stående. Jag kunde knappt stå upp när han tog sina knytnävar och började slå mig i ansiktet. Mitt huvud flög åt sidan och blodet började rinna.
Han bara slog och slog men efter en stund lät han mig falla ner mot golvet igen. Det sista jag såg var hur han tittade på mig och hur hatet i blicken försvann och hur han började se orolig ut innan han vände sig om. Sen blev det svart.
Jag ville inte att något skulle hända honom.
Han skulle komma tillbaka om jag sa något. Han skulle skada mig ännu mer. Kanske inte bara mig. Min familj.
Lissa hade varit den som var mest oroad av det som hänt mig. Eftersom det var hon som hittat mig blodig och medvetslös på golvet. Men ändå hade jag inte berättat att det var hennes bror, den hon litade på till fullo, han som alltid varit snäll och aldrig gjort någon illa.
Hon kanske inte skulle tro mig. Eller så skulle hon inte prata med honom mer. Börja förakta honom. Jag kunde inte förstöra hennes sätt att se på honom. Hon skulle bli så sorglig utan hans hjälp. Det skulle jag aldrig klara av att se hos henne.
3 delen i berättelsen.
del 3.
Vi fortsatte att kolla på varandra i ögonen utan att vika bort blicken en ända gång. Nästan utan att blinka.
Leendet på hans läppar när han kommit in genom dörren hade nu förändrats till ett mer lugnt men lite kusligt leende.
Jag tryckte mig mot väggen bakom mig så mycket det gick men eftersom jag redan tryckt mig mot den gjorde det nästan ingen skillnad.
Han fortsatte kolla på mig och jag såg hur hans ansikte närmade sig mitt. Jag kände när hans läppar nuddade mina.
Han lekte med mig. Det visste jag. Men hur mycket jag än ville rörde jag mig inte utan stod som en pinne.
Hans läppar lekte på mina och jag kände hur han försiktigt började bli vildare.
Han tryckte kroppen närmare mig och jag försökte dra mig undan, men jag satt fast mellan hans kropp och väggen.
Utan anledning skulle han aldrig göra det här. När jag hade varit hemma hos Lina hade han knappt märkt mig.
Hans händer började röra sig uppför mina armar. Paniken steg i kroppen.
Innan jag visste vad som hade hänt stod han någon meter ifrån mig och höll en hand på kinden. Jag hade slagit till honom. På något sätt hade jag fått lös ena armen för att kunna svinga den i ett slag mot hans kind.
bättre sent än aldrig right?
Det hade varit Alexander. Alex. Min bästa kompis Melissas, Lissas, storebror som bara är 16. 1 år äldre än jag. Jag hade varit hemlig kär i honom i flera år.
Han hade kommit in i caféet och jag stod bakom kassan. Det hade nästan varit tomt och jag jobbade själv eftersom min kollega var på lunch och min chef var bak på sitt kontor och kunde inte höra något.
Alex hade kommit fram till mig med ett leende på läpparna. Han gick bakom disken och fram till mig jag hade sagt att han inte fick vara där. Men han hade inte lyssnat. Han hade kommit närmare mig. En konstig känsla hade dykt upp i min kropp om att jag skulle akta mig från honom. Jag backade några steg och stod mot väggen men han fortsatte bara gå närmare mig.
Han stod nästan på mig och ingen av oss hade sagt något. Vi bara stod och kollade på varandra. Han hade gröna glänsande ögon, jag kunde se i dem att det var något han ville eller tänkte göra. Något som inte var bra.
Jag försökte putta bort honom men han tryckte sig bara närmare. Han var så nära att jag kände hans andedräkt mot mitt ansikte. Jag kände en stark lukt av alkohol. Kanske även en antydan till mint som om han försökt dölja att han druckit. Jag försöket smita åt sidorna men när jag vred på mig var hans arm på högra sidan om mig och en vägg på den andra.
Han hade inte sagt ett ord sen han kom in och han visade ingen antydan att göra det heller.
DEL 1.
så, tänkte börja med som en berättelse här på bloggen, har ju sagt att jag skulle göra det flera år nu, men det har som aldrig blivit av. den kommer vara några delar men kanske inte jätte lång. kommer ladda upp en del varje fredag vid samma tid ungefär. enjoy!
DEL 1.
Det var nästan helt svart inne i rummet där jag befann mig. Lampan ovanför bordet var den ända belysningen.jag väntade på att de skulle komma. Komma och ställa alla frågor om det som hänt på caféet här om dagen.Dörren öppnades och jag kunde se silhuetten av en man, men när han stängde dörren såg jag honom inte mer, jag bara hörde hans fotspår mot stolen mitt emot min.Nu skulle det börja. De skulle överfalla mig med frågor om vad som hade hänt. Jag var inte redo att prata om det. Inte än…”god morgon.” Sa mannen och jag hörde hur han drog ut stolen och satte sig ner på stolen.”Mitt namn är Joakim Dalgren.” fortsatte han och sträckte fram handen. ”men du kan kalla mig Jocke. ” han höll kvar handen i luften ett tag till innan han drog tillbaka den.Jag sa ingenting. Bara tittade på hans hand som låg där på bordet precis innanför lampans ljus.”Okej Sanna. Nu borde vi sätta igång med vad vi är här för att göra.”Han tittade på mig som om han ville att jag skulle börja prata som på räls. Men när jag inte sa något vred han sig i stolen så han ansikte kom längre in i ljuset.Själv satt jag så långt från lampans ljus som gick. Jag ville inte att han skulle se såren över hela ansiktet. Han hade ju självklart sett dem på bilder från polisen innan. Men jag hade någon känsla i magen att den inte var smart att visa mig.”Vill du vara snäll och berätta vad som hände på caféet igår? Så detaljerat du kan skulle vara till stor hjälp.”Jag satt tyst ett tag till innan jag bestämde mig för vad jag skulle säga.”Jag kommer inte ihåg.”Han suckade och lutade sig längre över bordet. ”något måste du komma ihåg. Personen i frågas röst, ansikte, omgivning, tid någonting. Allt är viktigt.” han spände ögonen i mig och jag försökte undvika hans blick.Lampans ljus reflekterades i hans ögon och det glimmade till.Jag tittade ner och fortsatte vara tyst.Han suckade till igen och lutade sig bak i stolen. ”Sanna…” han blev tyst en stund innan han fortsatte. ”Du måste förstå att vi inte bara kan låta honom gå lös med tanke på omständigheterna. ”Jag fortsatte titta ner i golvet. ”jag vet inte..” viskade jag fram.Det var så tyst i rummet att han måste ha hört mig.Faktum var att jag kom ihåg varenda detalj från det som hände.
