så, tänkte börja med som en berättelse här på bloggen, har ju sagt att jag skulle göra det flera år nu, men det har som aldrig blivit av. den kommer vara några delar men kanske inte jätte lång. kommer ladda upp en del varje fredag vid samma tid ungefär. enjoy!

DEL 1.

Det var nästan helt svart inne i rummet där jag befann mig. Lampan ovanför bordet var den ända belysningen.jag väntade på att de skulle komma. Komma och ställa alla frågor om det som hänt på caféet här om dagen.Dörren öppnades och jag kunde se silhuetten av en man, men när han stängde dörren såg jag honom inte mer, jag bara hörde hans fotspår mot stolen mitt emot min.Nu skulle det börja. De skulle överfalla mig med frågor om vad som hade hänt. Jag var inte redo att prata om det. Inte än…”god morgon.” Sa mannen och jag hörde hur han drog ut stolen och satte sig ner på stolen.”Mitt namn är Joakim Dalgren.” fortsatte han och sträckte fram handen. ”men du kan kalla mig Jocke. ” han höll kvar handen i luften ett tag till innan han drog tillbaka den.Jag sa ingenting. Bara tittade på hans hand som låg där på bordet precis innanför lampans ljus.”Okej Sanna. Nu borde vi sätta igång med vad vi är här för att göra.”Han tittade på mig som om han ville att jag skulle börja prata som på räls. Men när jag inte sa något vred han sig i stolen så han ansikte kom längre in i ljuset.Själv satt jag så långt från lampans ljus som gick. Jag ville inte att han skulle se såren över hela ansiktet. Han hade ju självklart sett dem på bilder från polisen innan. Men jag hade någon känsla i magen att den inte var smart att visa mig.”Vill du vara snäll och berätta vad som hände på caféet igår? Så detaljerat du kan skulle vara till stor hjälp.”Jag satt tyst ett tag till innan jag bestämde mig för vad jag skulle säga.”Jag kommer inte ihåg.”Han suckade och lutade sig längre över bordet. ”något måste du komma ihåg. Personen i frågas röst, ansikte, omgivning, tid någonting. Allt är viktigt.” han spände ögonen i mig och jag försökte undvika hans blick.Lampans ljus reflekterades i hans ögon och det glimmade till.Jag tittade ner och fortsatte vara tyst.Han suckade till igen och lutade sig bak i stolen. ”Sanna…” han blev tyst en stund innan han fortsatte. ”Du måste förstå att vi inte bara kan låta honom gå lös med tanke på omständigheterna. ”Jag fortsatte titta ner i golvet. ”jag vet inte..” viskade jag fram.Det var så tyst i rummet att han måste ha hört mig.Faktum var att jag kom ihåg varenda detalj från det som hände.