Jag sa inget utan lät henne styra vägen, det var bäst så när hon var på det här humöret.

Varken jag eller Lissa sa något. Jag hade glömt att Alex gick bakom oss tills han äntligen sa något. Han hade nästan inte sagt något på hela vägen och när han hade sagt något var det alltid riktat till Lissa.

”Det börjar bli mörkt Lissa, vi måste gå hem.” vi stod utanför uppgången till mitt hus.

Lissa kramade om mig hårt och länge, ingen sa något, vi bara stod så tills det var dags för mig att gå in.

”Kan vi gå hem? Jag är lite trött.” sa jag och flyttade blicken från Alex till Lissa.

Jag trängde fram ett falskt leende som jag hoppades såg äkta ut.

”visst.” Hon tog min hand i sin och vi började gå. Alex följde efter några steg bakom oss.

Yrseln började komma tillbaka eftersom jag hade lite blodförlust och hjärnskakning. Men inget farligt så jag hade fått fara hem från sjukhuset. Jag skulle bara vial några dagar nu.

Jag tvärstannade och satte händerna för ansiktet. Lissa tittade förskräckt på mig.

”vad är det? Varför stannade du?” hon flyttade på lite hår som hängde ner i mitt ansikte.

”jag blev bara lite yr, det var allt. Det är okej, vi kan fortsätta gå nu.” Vi gick vidare och kom fram till ett övergångställe.

På andra sidan stod nästan hela klassen. De tittade på oss. Ingen av dem visste vad som hade hänt mig. De hade tystnat när vi kommit och nu stod de och glodde, på mig.

”är det okej?” frågade Melissa och drog lite i min arm.

Jag sa inget, jag bara kollade på dem och sen ner i marken.

Lissa släppte min hand och gick över vägen till de andra.

Man kunde se på Lissas rörelser med armarna att hon började bli upprörd.

Samtalet pågick inte så länge utan hon var snabbt tillbaka.

”Vi tar en annan väg.” sa hon samtidigt som hon stoppade in sin arm under min och började gå åt andra hållet.

Lissa stod utanför och väntade på mig. Hon kramade om mig så for jag öppnade dörren. Vi stod så länge och jag lät tårarna rinna vilt.

Jag hade gråtit mycket sen händelsen. Hade varit med Lissa hela tiden. Utom när hon varit i skolan.

Jag var för skada för att gå till skolan. Sen kände jag mig inte heller redo att gå till skolan. Träffa han. Jag var inte redo. Inte än.

Sen såg jag honom komma mot oss. Lissa såg honom inte eftersom vi fortfarande kramades och hon stod med ryggen mot honom. Alexander.

Han kom närmare och jag drog mig ur Lissas grepp och torkade tårarna. Hon vände sig om och såg sin älskade bror närma sig.

Hon kramade om honom när han kom tillräckligt nära.

Jag hade fällt ner blicken i marken. Ingen sa något. Jag kände att de väntade på att jag skulle titta upp eller säga något.

Jag tittade upp. Han stod rakt framför mig och tittade på mig.

Hans ögon spärrades upp när han såg hur jag såg ut i ansiktet. Jag såg skammen i ögonen och sorgen även en liten gnutta förvåning.

Ingen sa något på en stund och den pinsamma tystnaden blev bara ännu mer pinsam.

nu kommer del 8. enjoy.

Jag drogs ur min tillbakablick när Jocke sa mitt namn. Jag tror att han hade sagt det några gånger nu för han lät frustrerad.

Det hade bara gått några sekunder sen jag lyssnat men i tankarna var jag flera timmar bort.

”vad är det?” frågade han och jag såg oron i hans blick.
Jag ignorerade hans fråga.

”tyvärr kan jag inte hjälpa dig. Jag såg inte vem det var. Han hade rånarluva på sig och svarta kläder. Sen slog han mig medvetslös. Förmodligen så fortsatte han slå mig efter att jag blev medvetslös med tanke på alla sår i ansiktet." Jag tystnade och väntade på att han skulle säga något. Men han sa inget.

Efter några sekunder suckade han till och ställde sig upp.

”jaha, vi får nog boka in ett nytt möte senare. Du kanske kommer på något. Ögonfärg, kroppsbyggnad eller vad som helst.” Han vände som om och gick ut.

Jag satt kvar vi bordet och kände hur tårarna som jag försökt hålla inne under hela förhöret. började rinna nerför mina kinder.

Hur skulle jag klara det här?

okej, inte speciellt lång, men eftersom den inte är helt klar och jag har inte så många sidor kvar av det som är skrivet så kommer delarna bli lite kortare:] enjoy!