AVSLÖJANDET

Jag gick på trottoarkanten när jag hörde någon gå efter mig.

Mina steg blev längre och snabbare, samma med personens bakom mig.

Jag vände mig om snabbt för att överraska personen. Men när jag stod där med näsan åt det håll jag kommit från var det ingen där. Det fanns ingen runt omkring mig hur jag än ved på huvudet.

Jag vände mig sakta om och började gå igen. Men så fort jag började gå hördes stegen igen. Jag ignorerade ljudet och fortsatte min väg. Bort från min förföljare.

Mina steg snabbade på igen och den här gången började jag springa.

Just nu kändes inget viktigare än att komma bort från det här.

Jag visste inte vars jag var på väg och nu hördes även mer steg än bara bakifrån som hade mig som måltavla.

Hoppet började växa inne i mig innan jag svängt in mellan husen. Men hoppet slocknade snabbt när jag kom in i en återvändsgränd.

Jag stod med blicken fäst mot väggen, fast besluten att inte låta förföljarna se min skräckslagna blick.

Deras steg var låga och jag kunde höra att dem sakta gick mot mig. deras andetag var djupa. anfådda.

Jag märkte att inte att jag grät innan den första droppen landade på min läpp och jag kunde känna den salta smaken.

Innan handen landade på min axel visste jag vilka som jagat mig. Jag kunde höra deras andetag och jag kände igen dem väl efter att ha sprungit ifrån dem flåsande rösterna så många gånger förut. alltid samma djupa andetag som om dom sprungit flera mil. som en sovande katt andas. tungt och högt.

Jag stelnade till när jag kände den ilande känslan åka över från handen på axeln och ut i min kropp.

”Du ljög för mig.” började rösten lugnt, men med ett lite skrämmande tonfall.

”Du sa att du inte hade några pengar alls. Att du var HELT pank. Ändå såg några vänner hur du var inne på konsum och köpte en dricka som kostade precis samma summa som du var skyldig mig.”

Ja. Jag hade ljugit. Hade hoppats att han skulle glömma att jag var skyldig honom något. Så att jag skulle kunna få smaka den nya vitamin drickan.

”du har fått många chanser att betala. Jag har sett mellan fingrarna. Men nu ska du betala!” hans röst hade ändrat tonart till mar hotande. Och argt.

Jag stod helt still och väntade. Jag ångrade mig. Hade jag kunnat så skulle jag ta tillbaka alla lögner om att slippa betala. Jag skulle göra den ogjord. Men nu kunde jag inte göra något ogjort. Så jag vände mig sakta om, men jag hade knappt tagit blicken från marken innan jag såg knytnäven flyga i luften mot mitt ansikte. Sen var allting svart.

Jag önskar jag kunnat göra det ogjort..

Ken had seen Barbie several times before, but he had never worked up the courage to ask her out in a date. Then one day he saw her sitting alone at the café near the river.
“it’s  now or never” Ken said to himself as he walked over to her table and said:

“Hi , I’m Ken.” He said.

She looked up at him and smiled when she said “Hello, I’m Barbie.”

“Can I sit down and join you with another cup of tea?” he asked.

“Yes, sure you can.” She smiled and pointed to the chair against hers.

He sat down and asked the waitress for a cup of tea.

While he was waiting he thought of how pretty she looked when she was watching the river floating by.

The embarrassing silent was almost gone now and he didn’t have any tea left so he closed his eyes and relaxed.

After a while he heard her turn her head to his and he opened his eyes slowly. She was looking right on him and when he opened his eyes she smiled a big smile.

“Do you want to go on a walk along the river with me?” she smiled, stood up and held out her hand to him. He smiled back to her and grabbed her hand.

They started to go to the river and were still holding hands.

Ken was thinking back on the stories he read when he was a kid about love at first sight. Maybe this was one of those times he thought.