Ilskan bubblade upp i hans ögon, glansen som jag tidigare hade sett var nu borta. Det fanns bara ilska och hat i hans ögon.

Rädslan blev nästan outhärdlig, jag var så rädd att jag inte kunde röra på mig.

Jag såg knytnäven innan jag hade hunnit förstå vad han gjorde.

Smärtan i kinden när han träffade var försvagad av min rädsla.  Jag sjönk ihop på golvet och kände tårar rinna nerför mina kinder. Inte för att jag var skadad( jag kunde inte känna något nu. Det skulle nog göra mer ont efteråt) utan på grund av rädslan jag kände för Alex.

Han stod bara och kollade på mig utan att röra en min, samma ilska i blicken som uppstått tidigare.

Jag snyftade till och då, i en ända snabb rörelse spakade han mig i magen. Han spakade flera gånger och jag hade lagt mig ner på golvet i fosterställning.

Sparkarna fortsatte och det kändes som om det här aldrig skulle ta slut, inte innan jag dog.

Han tog tag i mina armar och drog upp mig tills stående. Jag kunde knappt stå upp när han tog sina knytnävar och började slå mig i ansiktet. Mitt huvud flög åt sidan och blodet började rinna.

Han bara slog och slog men efter en stund lät han mig falla ner mot golvet igen. Det sista jag såg var hur han tittade på mig och hur hatet i blicken försvann och hur han började se orolig ut innan han vände sig om. Sen blev det svart.

Jag ville inte att något skulle hända honom.

Han skulle komma tillbaka om jag sa något. Han skulle skada mig ännu mer. Kanske inte bara mig. Min familj.

Lissa hade varit den som var mest oroad av det som hänt mig. Eftersom det var hon som hittat mig blodig och medvetslös på golvet. Men ändå hade jag inte berättat att det var hennes bror, den hon litade på till fullo, han som alltid varit snäll och aldrig gjort någon illa.

Hon kanske inte skulle tro mig. Eller så skulle hon inte prata med honom mer. Börja förakta honom. Jag kunde inte förstöra hennes sätt att se på honom. Hon skulle bli så sorglig utan hans hjälp. Det skulle jag aldrig klara av att se hos henne.