Jag sa inget utan lät henne styra vägen, det var bäst så när hon var på det här humöret.

Varken jag eller Lissa sa något. Jag hade glömt att Alex gick bakom oss tills han äntligen sa något. Han hade nästan inte sagt något på hela vägen och när han hade sagt något var det alltid riktat till Lissa.

”Det börjar bli mörkt Lissa, vi måste gå hem.” vi stod utanför uppgången till mitt hus.

Lissa kramade om mig hårt och länge, ingen sa något, vi bara stod så tills det var dags för mig att gå in.